Your shushing won’t do any good, sweetheart
Jag drar i en lock och ser den hoppa tillbaks mot huvudet som ett motvilligt bungyjump. (Om allt inte betydde så mycket. Om varje val inte var förknippat med ett behov av att bli tröstad i sin förvirring. Jag vill gå höger, gå vänster, rakt fram och under och över och jag kan inte sluta ÅNGRA allt jag inte gjort och allt jag faktiskt gjorde, som inte blev bra. Och ändå... skuldkänslan över att inte kunna uppskatta mitt liv när jag har det framför mig, den är nedbrytande. Hur kan jag ångra redan nu, hur kan jag vilja sudda ut, sudda bort, radera något som format och förfinat på samma gång? Hur kan jag försvara mitt fuckade beteende? Det kan jag ju inte.)
Det är söndag igen och jag ligger på vardagsrumsmattan som en krumelur. Genom golvet går vibrationerna från grannarnas fotsteg på våningen ovanför och jag tänker flyktigt på alla gånger jag trott att jag inte har någon empati. Att jag inte är den snällaste, mjukaste, att jag inte bara är det där som hände förut, att jag är mer än så, att jag kan ta det och använda till något bra, eller hur?)
Och man som undrar varför det alltid är retoriskt, och inte definitivt.
Är det något att diskutera eller är det något att dissekera?
För varje dag som går blir känslan mer som en främling. Någon gång kommer jag älska igen med allt jag har, allt jag är, och all annan skit kommer degraderas till något som måste vara som trailertrash i jämförelse. Men ibland kan stoltheten verkligen implodera allting. Fylla funktionen av ett hjärta, ett par lungor, hävningen av min bröstkorg i andningsrörelser. Ibland känns det som om livet är på låtsas - att JAG är på låtsas - men i nedförsbacken på väg hem från jobb är jag mer än en illusion med bounce.
Så det så, C.
Upp med hakan.
