Mitt överjävliga liv

Jag känner mig inte sjuk.
Uppenbarligen gör jag sjuka saker emellanåt, men intalar mig att det enbart är en konsekvens av att man brukar få ett sprudlande gehör för dem. Och om en viss sorts uppskattning existerar för skeva repertoarer finns det väl för fan ingen anledning att ställa in.

Det där att alltid vara i valet och kvalet.
Många dåliga val och mycket samvetskval som övergår i olika mer eller mindre självsvådliga sätt att kväva en angst som spirar i varenda por och hotar tomt med att ta över mitt väsen. Allt kan knäcka mig. Inget kan knäcka mig. Jag trodde att vissa situationer skulle vara de sista spikarna i kistan, men de var väsen som överlevde sig själva.

Vi skulle ändå överge varandra.
Jag är ganska gjord för att lämnas.
Det är inte ens min egen insikt.
Mer ett negativ som hölls upp mot ljuset och plötsligt blev äckligt glasklart. Hur många gånger man än intalar sig att man är lättad över avslut, att de blivit stämplade, bokförda och strimlade till snortigt stoff, är det fan ändå ledsamt.
En aning, kanske.
Lite?
Ja?

Och så unga var vi inte.
Jag brukar börja tanken där jämt.
'Vi var unga, vi visste inte bättre, det var inte meningen att'...
och sen bygga upp korthusstadiga resonemang. Fan, ett andetag kan fucka upp dem (och brukar göra det). En dag, kanske när jag är mer i balans (om någonsin), kommer det göra väldigt ont i mig. Alltihop. Att ha haft människor, på något sätt lyckats skapa relationer, knutit dem till mig, och sedan kastat helvetet åt sidan vid första tecknet på något äkta och everlasting.

Ingenting var nog.
Ingen var nog.
Jag ville ha dem på kroken tills de fattade, jag ville ha uppgivenheten, jag ville ha ett fragment av insiktskalla, stela pupiller som blinkades glansiga.

Det är en mardröm att vara en mardröm.
Det är ett av få cirkelresonemang jag alltid kommer vara beredd att fortsätta gå i, skriva under på, räcka upp handen för.