Mitt överjävliga liv

 

Åh,

alla dessa människor som särskriver och inte begriper hur mycket det sänker deras intelligens.

(För att inte tala om hur helvetes fort attraktionsvärdet raderas och utplånar varenda kåthetshormon som någonsin hade kunnat uppstå).

 

Nåväl.

Enough said om det.

 

Nästa vecka ska jag på dejt med någon som gör tv-spel.

Alltså, förutsättningarna för en bra dejt finns helt klart där.

Han gör tv-spel, jag spelar tv-spel.

Han ser respektabel ut.

Han har ett par biceps.

Han verkar någorlunda bevandrad i dagsaktuella händelser och kan konversera relativt obehindrat.

 

Jag kräver inte särskilt mycket:

Personkemi, fatal attraction och ett sinne för humor.

Sedan är det mesta andra förhandlingsbart, tror jag.

 

Eller, det beror på. Det där med att tolerera människor med för mycket bagage, det gör jag inte ens längre. Jag pallar inte med att vara någons ryggrad eller sociala support. Bitches, plz. Är jag din flickvän är jag din flickvän, inte din mamma, soc-kontakt eller kristet moraliska stöd. Stå på dina egna två ben, rara, kära du. Finaste, vi är vuxna människor. Självklart ska jag klia din rygg, krama dig varm och kyssa dig löjligt lugn när du inte mår bra, men fuck it. Jag vill inte hantera dig. Jag vill vara med dig.

 

Det är en ganska hårfin skillnad. Fortfarande.

Alla har sin skit. Alla.

Jag har min också; jag är sur och tvär och skev och svår på sätt som är så efterblivna att jag skäms ibland.

Bara ibland.