Mitt överjävliga liv

Jag är en riktig SVT-slampa.

Älskar Dox, älskar nyheter, älskar debattprogram.

Och Kobra. Åh, Kobra, med dina ständigt innovativa klipptekniker.

Jag får fina chills.

 

Vad jag däremot har mer eller mindre svårt att ta till mig är Anja Kontors skitnödiga gråtfest till programidé, där hon i princip bara åker omkring och träffar folk som varit med om något mer eller mindre traumatiskt, och Anja får ställa tiotusenkronsfrågan "Kunde du ens... andas?". JAMEN, GE MIG ETT BREAK, FÖR HELVETE.

 

Man blir nästan offended. Eller, nä. Jag blir riktigt jävla sne.

Det finns väl ingen anledning att vältra sig i människors misär. Om jag vill se folk som är riktigt djupt nere i skiten och sedan får dumma frågor om det kollar jag hellre på husfruarna i Miami. Närbilder på personer som håller på att bryta ihop och Anja som sitter där som ett fån, what the fudge, SVT. Måste man gör en stor grej av att alla råkar ut för hemska saker? Måste det bli en programserie? Måste en av de mer seriösa programledarna ta på sig att ställa idiotiska frågor som inte någon skämskudde i världen kan stänga ute?

 

För i så fall kan ni intervjua mig om... jag vet inte... kanske att min pappa fick cancer när jag var elva? Inte tillräckligt ledsamt? Att han dog när jag var tolv och att jag säkert blev fucked up i huvudet av det? Nähä, inte det heller? Så synd då, för jag kan intyga att det faktiskt går att andas. Fortfarande. Biologiska processer gör precis hur fan de vill. Det spelar ingen roll hur ledsen man är. Det spelar ingen roll hur traumatiserad man blir. Det spelar ingen roll hur många gråtsugna tantjävlar som sitter hemma i soffan och vill vältra sig i realitybaserade snyftare.

 

Det räcker liksom inte med våra egna problem. Vi måste ta del av andras mest privata angelägenheter. Det är inte tillräckligt med att folk ventilerar sina liv för oss på Facebook i tid och otid. Nu ska vi se dem böla på nationell TV också. Ja, din fru dog, du gråter lite, Anja får ställa sina efterblivna frågor, någon klimakteriekatastrof i Jönköping snyter upp ett paket Klenex och allt fortsätter vara exakt som förut. Ja, du förlorade ditt barn, du mår dåligt, Anja kramar tafatt om dina axlar och jag får lust att svälja en bengalisk eld.

Ja, du var med om tsunamin, men zzzzzzzzzzzzzz

 

förlåt, det är inte ditt fel.

Om du bara kunde hålla käften hade din olycka varit så jävla mycket mer genuin.

Stfu.

Och lid.

I det tysta.