Mitt överjävliga liv

Folk man älskar att hata.
Denna veckan: Magnus Hedman.

 

Människan är en idiot. För ett tag sedan tänkte jag att det äntligen måste gått tillräckligt mycket utför och att media slutligen skulle ha tappat det sista intresset för denna icke-persona vars enda merit är att ha spelat i landslaget några år och spänt på Magdalena Graaf. Men nej. Karlen släpper en bok.

 

 

 

 

EN BOK. Magnus Hedman har en historia att berätta. En sad story. Låt mig gissa, kontentan är den här: Buhu, jag hade miljoner och brände dem på onödiga lyxprylar. Buhu, jag drog lite koks, knullade en prostituerad och fattade inte vad som hände. Buhu, min exfru krävde mig på hälften av vad jag uppenbarligen inte längre hade, men nu är hon gift med en skånsk bilhandlare och förnedringen är total. Buhu, jag kan inget annat än att spela fotboll eller prata om fotboll, men seriösa kommentatorsjobb blir inte serverade på silverfat när fasaden rämnar.

BOO-FUCKING-HOO.

 

Det är inte synd om honom. Det har aldrig varit synd om honom. Vad förväntar sig en man när han gängar sig med en kvinna som saknar jobb/utbildning, fast har rejäla boppar och ett saftigt muskaliskt CV som består av en sjaskig, lite lätt incestiuös singel?

 

 

Förväntar han sig att hon ska bidra med cash? Vad hon däremot kommer bidra (ganska villigt) med är sin kropp och det trovärdiga biologiska resultatet utav det är som vanligt baaaaaaaarn. Som kostar multum. I minst tjugo år. Det är den värsta ekonomiska investeringen du någonsin kan göra. Kanske den bästa känslomässiga, fast ekonomiskt är du up shit creek utan en paddel, bäjbä. Magnus: du knarkade på ett billigt hotell, träffade en tjej som inte kunde svenska och saknade kläder, BETALADE HENNE, och förstod inte att du torskat. Du räddade delvis Sveriges landslag från att ständigt komma sist i Dödens grupp (vi är ALLTID i Dödens grupp - borde det inte automatiskt innebära att vi är asdåliga?), men i slutspelet åkte vi ändå alltid ut med buller och bång. Så...

 

kanske hade man själv börjat snorta.

Det är tragiskt för fan.

Fotboll verkar göra folk insane när karriären är över. Kolla bara på Glenn Hysén. Utan tvekan en av de mest sympatiska människorna där ute, som både hjälpte nördar att spela fotboll OCH stöttade sin son till max när han kom ut ur garderoben. Men inombords krackelerade alltihop. Alkoholmissbruk, otrohet, minst en artikel om dagen på Expressens hemsida där antingen Glenn, exfrun eller älskarinnan talade ut om i princip samma sak, men ändå lyckades bibehålla nyhetens behag. Det var faktiskt creddigt. Älskarinnan, modell OCH tandsköterska. Det vill säga; snygg med någon slags intellekt. Hustrun, bedragen, överviktig och alldeles för blonderad.

Glenn, full och definitivt med passerat bäst-före-datum.

Oh, the drama.

 

Instinktivt är man Team Glenn. Man är ju det. Man vill att en härlig man som är homovänligt inställd och har tjänat landslaget ska få ha lite vid sidan om, liksom. Är du kompis med nördar kan du få ligga med hur många tandsköterskor du vill i min bok. Jag tittar åt andra hållet.