Mitt överjävliga liv

 

Jag har för ont i kroppens alla beståndsdelar för att kunna skriva något dagsfärskt här.

Fucking A' att jag genomförde ett terränglopp på 1,3 mil utan att gråta (även om jag ville, tro mig, tårarna var fan i mig på väg vid 11-kilometersmarkören). Det mentala måste härdas, minst lika mycket som det fysiska.

Hårt mot hårt. Det finns inget ljuvare.

Jag är ingen jävla loser.

(Bra där, C).

 

Oldies, but goldies sålänge:

 

"Gränsen är hårfin. Verkligen. Det är dit man vill, varje gång. Till gränsen mellan vad jag förmodar är ren jävla galenskap och kärlek så skör och ljuvlig att inga jämförelser existerar. Jag satt med hans ena hand kring nacken och andra greppandes runt knäskålen på det uppdragna benet i soffan. Ingen sade något, men jag tänkte att jag säkert skulle gjort vad som helst för honom. För jag i princip halkade in i hans liv och säkert skulle kunna halka ut lika lätt om han inte envisades med att ligga på min rygg som en mänsklig filt varje natt, ansiktet djupt i mitt hår. Hans tunga andedräkt gör huden fuktig och varm, jag somnar trots att det är minst nittio kilos dövikt som trycker mot skulderbladen, mot alla kotor. När det blir svårt att häva bröstkorgen ordentligt vänder han sig på sidan och drar min kropp med sig. Utan att vakna. Jag lägger kinden mot den punkt där hans bröstben häver sig framåt, ut mot omvärlden, öppnar munnen och låter tänderna sjunka ner i den tunna hudbarriären.
Blood of my blood,
flesh of my flesh.
Fortfarande"

 

-

 

"Det är sjukt, för jag hade faktiskt inte tänkt mig, inte ens på sikt, att börja älska någon annan än mig själv. Bara det har tagit emot, har tagit sin tid.

Och det är surrealistiskt att jag kärat ner mig så totalt i en människa som är min pluspol, min minuspol, min jävla lycka och olycka och jag klaffar i honom som ett portlås. Jag hör nästan ljudet av en dörr som går upp inuti min bröstkorg och sedan står och slår på vid gavel i vinddraget.

Fast ibland, när vi ligger i min säng, och han har händerna runt min hals, vid nyckelbenen nästan, och hela rummet har en svag doft av svett och sex och hans Egoïstparfym från Chanel, så tänker jag:

"Jag vet inte om min värld har blivit sjukare, eller om det är jag. Om jag fortfarande har kontrollen över händelser, eller om jag flyter med. Ibland känns det som om det inte gör någon skillnad, ibland betyder det allt.

Det är ju bara det... att livet liksom tappar sin mening på så många sätt när man inte längre älskar någon. Mer färglös, och många fler långa, låga perioder som avlöser varandra som projektiler. Och eftersom jag är den kärleksjunkie som jag är, så är väl risken relativt stor att jag kanske älskat bara för att det är mitt tjack.
Det är vad jag kan.
Och insikten om det där både skrämmer och förtjuser mig.
Typ en crazy femme fatale om jag bara bantar fem kilo till och plutar tjurigt med läpparna.

 

Nåväl. Mitt liv är inte vad det var förut, jag kan lika gärna försöka börja om på nytt. Lite mer ensam, lite starkare. Försöker skifta fokus från min åldersnoja, ångesten över att vara 21½, till att se möjligheterna, fast jag är inte lagd åt det hållet. Jag har en utpräglad domedagspersonlighet, jag väntar på undergången som en Jehova.
Jag har aldrig hoppat över en bäck och sagt hej.

 

Förr tog jag mycket mer ansvar för saker och ting. Nu är jag ett socialfall fan, jag sitter här med armkors och vill att livet ska ge mig något. Vad som helst. Jag vet inte om jag kan själv, jag är ynklig och har fått tvättmedelseksem på armarna. Det är mycket svårare att gå vidare när man är såhär; all tid jag lade på honom lägger jag på mig istället och får skuldkänslor. Som om det skulle vara förbjudet att bry sig om sitt eget liv, sitt eget jag. Jag vill slå mig själv på käften, jag vill krama. Jag bakar i mammas kök varje tisdag och torsdag och det känns som terapi att läsa recept för allt blir som utlovat och det var längesedan mitt liv inte kändes som en enda stor fet lögn.

 

På stan sågs vi som flyktigast och jag hatar att han vet hur jag ser ut naken och att vi spenderade så mycket tid i sängen, som om vi försökte siamisera oss, göra två kroppar till en, ömsa skinn och bygga gemensam anatomi. Jag vet inte vad jag ger, jag låser mina ögon någonstans långt bort på osynliga mål och bara går går går förbi och han är fan inte värdig sitt jävla liv.

Horunge."