Mitt överjävliga liv

Glöm inte det.

 

Vissa saker oroar mig.

Sådant som inte borde oroa mig.

Igår rakade jag mina ben, vilket är obligatoriskt för kvinnor som inte vill misstas för män när man visar sig i korta träningsbyxor, och råkade skära mig när telefonen ringde, liksom slant med rakbladet. Det ville inte sluta blöda. Hur jag än tryckte bomullstussar och kompresser mot såren, sivade de som bara satan. Och i en flyktig (väldigt snabbt övergående nanosekund) tänkte jag att nu blöder jag säkert ihjäl. Och ingen vet att jag dör. Ingen.

 

Vardagen måste ha lite edge.

Edge och rakbladsjack på frambenet.

 

På grund av all extensiv träning har jag tappat typ tre kilo.

Kan inte säga att jag är lyckligare.

Fast mina jeans sitter bättre och världsliga ting som det där måste få lov att spela roll. Jag orkar inte vara så självmedveten. Jag orkar egentligen väldigt lite, men är alldeles för förtjust i det här svenska tungmodet och svårsinnet. Det som skaver. Det som gör att man försöker lite, lite till. Det som gör att man inte bara nöjer sig.