Mitt överjävliga liv

 

Det enda som jag faktiskt saknar nu - saknar riktigt mycket - är känslan av att komma hem sent, typ tio-elva efter en lååååååång dag, och att någon man tycker om sådär särskilt jättejättejätteinnerligt redan halvsover/däckat totalt och krypa från sin sida av sängen över till den andra och luta sig närmast nära och inhalera feromoner tills ögonen går i kors. Och lägga sig med huvudet intryckt under personens haka och få elektriska lockar av friktionen. Och sömnpussas. Och klia rygg. Och känna att man aldrig vill vara någon annanstans.
Och att det är ömsesidigt.