All will prosper
Hur den kom.
För jag märkte nog aldrig.
(Kände bara).
Att ingen kunde lova något. Att det inte var en hand att hålla i, att det inte var själ och hjärta. Det var behov. Gemensamma drifter. Och det har aldrig varit samma sak. Det är smutsigt, inte vackert. Så varför kunde vi inte göra det officiellt istället för att plåga varandra över oceaner och tidszoner. Jag hoppades alltid. Jag tänkte att 'om vi bara, om jag bara, om du bara...'
Du ville också.
Du kunde hastigt vända på argumenten och de stack som sköna nålar i min bröstkorgsdyna. Du ville också ha tvåsamhet, men den ville inte ha oss.
Jag sade det ibland.
'Det här är inte vi, vi gör inte så'.
Sen råkade vi ta i varandra - igen - och det ändrade mina visioner. Illusioner. Du var inte din kropp. Jag var inte min. De var bara skal som gick i kras, en skörhet ingen av oss kunde hantera. Var fanns beredskapen? När skulle vi ha förfinats?
Det låg inte för oss.
Det enda jag låg för var dig.
