Precis vad du vill
Mitt liv är en överdådig mix av total lycka och den djupaste misär någon kan föreställa sig.
Emellanåt finns det inte några gråzoner. Över huvud taget.
Och det är en ganska sprucken charm.
Det är ett blodigt hack i en leende läpp.
Vackert och jävligt.
Som vanligt - man får väl kalla det 'vanligt' när man perfekterat sig i snart 27 år - retirerar jag till olika grader av infantilt beteende.
Det är så jävla typiskt,
och tragiskt egentligen.
Jag har aldrig njutit av de mjuka värdena i livet.
De känns lite obehagliga och vaga, nästintill obegripliga.
(C, ditt tröga helvete).
Det är skönt att kramas, men minst lika skönt att knulla, så min hjärna vill inte alltid köpa att man faktiskt kan hålla saker casual och lediga när man bara är några enstaka plagg från att göra vad man tänkte spara till senare för att de sociala konventionerna inte ska balla ur.
Balans är inte min starka sida. Inte att kunna urskilja nyanser heller.
Kärlek och känslor är ganska outhärdliga på det sättet.
Utan balans fuckar man upp. Utan nyanserat förhållningssätt också.
(Det finns inga garantier, man vet ju aldrig vad som kommer hända.
Kanske vill man inte få reda på det. Man är inte så jävla modig när nästan varenda cell i kroppen inser att man råkat stöta på den där fantastiska cementväggen som utgör ett mindre känslomässigt trauma.
Plötsligt blir situationen sjukt keff. Vad man än gör går det åt helvete).
Kommentarer
Trackback
