Mitt överjävliga liv

 

Kexet.

Sötnöt.

PUTTICAT.

 

Hur som helst.

Vården tycker att jag ska lämna ett cellprov.

Fine. Det är inga problem;

men varför måste ni fläka upp mitt INRE med en plastspatel och rota runt i mitt underliv?

Förra gången när jag la mig i gynstolen höll jag på att kräka ner mig själv. Det är inte det att jag är känslig, för det är jag inte. Snälla, jag har gjort saker som ingen mamma vill veta om.

 

Under tiden som jag mer eller mindre omedvetet spände kroppen som en fiolsträng och ansträngde mig för att fokusera på FINA saker (hallon, mjölk, sommarkvällsdoft) sa en arg tant till mig att slappna av. Jag försökte. Det gick inte. Hon lirkade på något sätt in ett saxliknande objekt i min... eh... vajayjay och KNIPSADE av en bit av... något. Jag vet inte riktigt vad. Jag VILL inte veta vad. Jag hade inte satt mig in i det hela för jag ville inte veta ett jävla dyft av vad de skulle göra. Mest för att jag inte hade gått dit annars. Men man måste. Man måste och man gör det, för när man är 23 vill man inte dö av livmoderhalscancer innan man hunnit ligga lite till. Bara lite.

 

BARA LITE, LITE TILL.

Snälla Gud.

 

Nu är jag 26.

Ingenting har förändrats.

Ingenting.

 

Jag är fortfarande mentalt våldtagen (förlåt alla som blivit våldtagna på riktigt, jag har ingen värdighet som jämför ett frivilligt gynbesök med något som lämnar äkta mentala ärr för resten av livet. Hey drama). Och inte bara mentalt. Rent fysiskt, och inte DÄR NERE, utan i ögonen och hjärnan av att tanten bad mig titta på en grynig tv-skärm samtidigt som hon hade en ultraljudsmojäng i min fiddy och glatt utbrast: Visste du att din livmoder är bakåtvänd?

 

BITCH, really?

 

Efteråt, när jag klätt på mig och betalt för misären, gick jag en runda på stan.

Man försöker ju leva livet som förut. In i dimman.

Det finns ingen poäng med det här inlägget, så om du mot all förmodan letar efter en, don't bother.

 

Jag vill bara få klaga och uttrycka min egen satans vekhet, mesighet, feghet över ett gynbesök.

Och jag vill bara få klaga över att vara utrustad med en livmoderstapp (eww) och att staten har något bisarrt intresse av att knipsa av den då och då. Jag vill bara få klaga över att jag inte vill ha barn på säkert 5-10 år för jag har så jävla fullt upp med mig själv - ME, ME, ME - att ett barn hade varit sista spiken i kistan för ALLA framtidsplaner. Ja, jag är hemsk. Jag är så jävla vidrig. Jag svär och tänker onda tankar mest hela tiden. Jag föraktar andra människor för saker ingen borde förakta dem för. Jag undrar, typ jämt och ständigt, vad det är för fel på omvärlden. Är det bara jag som ser att allt är förjävligt? Va? Är det så?

 

Sedan kommer en lördag när man hänger med sin mormor som säger:

du är så söt och så glad, det är det bästa med dig, vet du det?

 

Och man smälter som en snöflinga i april.