Men vi är ju inga barn längre, eller hur? (Jo...)
För ett tag sedan fick jag mail av en artonåring.
Herrejestanes, så gulligt.
Jag har inget reellt problem med en yngre persons ålder.
Jag har däremot emellanåt ett reellt problem med min ålder och det faktum att jag hade kunnat vara hans mamma. Om jag bodde i Afrika, blev bortgift som sexåring, och fick mitt första barn som sjuåring.
På sätt och vis hade jag mer än gärna stulit en bil i Liberty city med en tonåring.
Kanske ännu hellre med någon som faktiskt fyllt 20.
Å andra sidan måste man ha självrespekt. Måste.
Stjäla bilar och slåss på gatan, skäms C.
Du är 25, du ska gilla parmiddagar och seriösa samtalsämnen och zzzzzzzzzz.
Ålder, schmålder.
Det är fan ingenting.
Man kan ha det asbra med tjugoåring, och asdåligt med en trettioåring.
Personkemi.
Kommentarer
Trackback
