Mitt överjävliga liv

 

 

2008

 

"Ibland när tänker jag på livet så blir jag liksom... skräckslagen.
Terrified. Struck-by-lightning. Paralyserad.
Tills vartenda hårstrå står ut från mina armar som minimala känselspröt.
Det spelar ingen roll hur älskad jag är, om jag ens är älskad över huvud taget, även om jag förmodligen aldrig kommer bli såhär grundligt och destruktivt... accepterad någonsin igen, i mitt försök, att älska någon tillbaka.

Det tar inte udden av rädslan ändå.

 

Och all skit runtomkring gör att jag känner mig så jävla dödlig nu.
Det var aldrig så förut.
Det fanns en värld - utanför - och en helt annan inuti.
Men varje gång jag andas dör jag litegrann, och jag vet om det.
En inhalering närmare, en inhalering längre bort från.
Fast om det är så jag förhåller mig... till allt annat ... så... antar jag att det måste vara... okej?

 

Jag är full av känslan. Kan inte rymma från den.
Konsumerad.
  Det finns ingenstans att ta vägen.
Och om jag har min kniv, här, inkörd i magen, vet jag åtminstone var den är.
Jag vänjer mig, vänjer mig vid att ha den i bröstkorgen. Utstående under tröjan, en utbuktning genom tyget, a perfect fit
för mina nervösa händer.

 

Liksom,
ingen drar väl ut en kniv
ur ett öppet sår?

 

Vissa nätter ligger jag vaken inuti vår kram, och lyssnar på mina egna hjärtslag. Hur de dånar inuti huvudet, pulserar upp i halsen och fladdrar djupt över nyckelbenen. Hur hans rytm inte matchar min, hur han lever ett helt annat liv under min fuktvarma kind och hur jag inte kan tvinga våra väsen att göra något annat än att... hälsa på varandra. Då och då. Min kärlek är mycket råare. Vassare. Jag gör allt vackert fult. Ibland känns det som om min impending doom till personlighet råkat svälja honom hel, och
ibland skär han mot mitt mjuka tandkött tills det blöder.
Utan att han vet om det.
I never kiss and tell.

 

Och andra nätter ligger jag under hans kropp och låter min bröstkorg bli till bitar, lungorna plattas ut, stryker längs ryggens flata sidor.
Försöker pressa sig genom huden. (Men jag är självisk - always have been - och jag vet inte om jag verkligen VILL andas sålänge som mina känslor kan strömma fritt, in i honom och komma aldrig tillbaka igen.) Och jag älskar hur min hud är ohälsosamt blek och svår att skilja från lakanet, som om jag smälter samman och förgås, att han kanske bara kysser den ljumma eftersmaken av min rodnad till slut.

 

What's the difference?
I'm just words and skin
Just sex and poetry

 

(Jag har ett enda riktigt ärr på hela min kropp.
Annars är jag fysiskt intakt)

När jag var femton-sexton-sjutton satt jag hos samtalterapeuten i polotröja och sa att jag inte förstod hur tiden kunde läka alla sår när jag fortfarande hade ett scar precis under den lilla halsgropen som alltid lyckas dofta så som jag önskar att HELA jag kunde doftat - varmt och precious - och hon sa:
- Du vet väl att det bara är sånt som folk säger.

No, I didn't)

 

Och andra gånger ser han på mig på sätt som jag inte vet om jag förtjänar.
Jag hatar det.
Att han ser på mig och att jag måste se på honom och att det inte finns något mellan oss som gör situationen lite mindre...
... bara lite mindre.
Mina ögon speglar sig i hans. Våra färger bryts mot varandra.
Mörkblå och mörkbrun, nästan svart.
Han har mig där han vill,
och jag har...
Jag har mig själv.
Och jag tror - då och då - att det räcker,
att det är allt jag någonsin kommer att behöva.

 

Det är bara det,
att när man tvingas inse
hur hopplöst jävla lost man är
i någon annan

 

then,
my job is,
to sit here
and make sure
I'm actually breathing

 

And I am
safe
safe
safe

 

(scared)"