Mitt överjävliga liv

 

 

På sätt och vis är det väldigt behändigt, för att inte säga utomordentligt praktiskt, att ha enkelt för sig i skolan. Jag har aldrig behövt anstränga mig för att möta kraven. Och när jag väl ansträngt mig har jag fördjupat mig onödigt jättemycket och lärt mig detaljer som jag i efterhand sällan eller aldrig haft nytta av. Det handlar kanske mer om att bevisa något för sig själv än för någon annan. Och att klia hjärncellerna mentalt. Ge dem vad de vill ha, mina små rovdjur med fangsen vilande mot underläppen. Här, 15 högskolepoäng. Tugga och svälj ordentligt innan jag lyfter upp er mot axeln för att klappa rygg och framkalla ljudliga rapar.

 

Lämnade in min första uppgift på distanskursen igår.

Läraren mailade tillbaka ett nätt brev med beröm.

Cirklar sluts hela tiden.

 

Igår var jag på bio och såg En oväntad vänskap. Jag förstår hajpen bakom filmen. Vi gillar våra förutsägbara kontraster. Och vi gillar tanken på att storyn är äkta. Rik, men olycklig medelålders man, i rullstol. Paralyserad från halsen och nedåt. Uppassad av fan och hans moster, men ändå ensam. Och motparten, en fattig, outbildad invandrarkille från Paris förorter. Som har swagger och bristande uppfostran. Som ser människor för vad de verkligen är bakom alla fasader och har en uppsjö streetsmartness (som man bara hade kunnat döda för när man är tråkig svenne som blir nervös när någon drar ett skämt man inte riktigt vet är ett skämt, och skrattet fastnar förargligt i halsen)

 

Jag är hemskt svag för streetsmartness, mest på grund av att jag säkert är en ganska stel person. Lagom sjuk i huvudet, men steeeel. Om någon är gangsta, eller bara KAN saker, massa random kunskap om vad som helst, blir jag lite kär enbart av den anledningen. Vilket förklarar varför jag gillat både skitbiffig kille i enormt gympaställ och ännu större gympaskor OCH jättesmal, jättebegåvad ultranörd med tvättmedelseksem på armarna.

 

Om några månader ska jag springa Göteborgsvarvet. Jag är en träningsmasochist av rang. Älskar när det gör ont. Gör mer ont, kroppen. Snälla. Och ge mig andningsbesär. Mjölksyra. Träningsvärk, muskelvärk, ofarliga mjukdelsskador. Alltihop. På en gång. HIT ME. Jag vet inte vem som kom på, och sedan började förespråka, att träning måste vara roligt. Det måste väl inte alls vara kul. När jag jobbat ihjäl mig på en morgontur är jag knappast sugen på att lyfta massa äckliga skivstänger på kvällen när sängen är SÅ jävla mycket skönare att däcka i. Det sista jag tänker på är all rolig träning jag vill utsätta mig för/delta i. Men, jag har nazistisk disciplin och om jag inte får iväg min stora booty till träningen kommer jag vara tillräckligt baktung för att inte orka klippa den värsta backen i loppet i maj. Och så kan vi inte ha det.

 

Så, nu ska jag banta. 8-10 kg.

Eller, inte banta. Gå ned i vikt. På ett hälsosamt sätt.

Eh, ja, precis så.

 

Det kommer inte alls bli svårt.

 

/Ingen kommer undan (inte ens i Sverige).