Mitt överjävliga liv

 

Folk som gör sin grej.

Jag kan inte låta bli att beundra dem djupt och innerligt.

Här sitter man själv och fegar, men i norra delarna av Sverige går folk fucking bananas husdjursmässigt.

 

I Gävle köpte en blåst och ganska tragiskt opåläst kärring en minigris som inte alls var en minigris. Det var en rejäl jävla best. Ett svin. Den var så sjukt stor att den fick bo i vardagsrummet helt själv. Samtidigt hade kvinnan låst in sin papegoja på en annan kvinnas toalett. Vadå random? Hey birdie, kom nu så ska du få bo på min kompis dass ett tag. Det är så sjukt. Jag älskar det.

 

För att spä på förvirringen hade samma kvinna skaffat sig ett tiotal vilda råttor och en gigantisk leguan som ägde resterande rum i hennes zoo till lägenhet. Förmodligen bodde hon inte där ens en gång. Fast i Sverige får man inte lov att ha roligt tillsammans med djur, varken sexuellt eller experimentellt. I Sverige ringer alltid någon och golar till myndigheterna och sedan är det kört fan. Så, en dag kom djurskyddshandläggaren och stängde ner skiten. Kvinnan ballade ur och skänkte grisen till en man. Vilken sorts man det var framgick inte av tidningsartikeln. Man hade gärna velat ha lite mer info om honom.

Vem var han?

Vad var hans plan för den domestiska grisen?

Va?

 

Det visade sig (alldeles för snabbt) att det inte fanns någon plan.

" Mannen som tog emot grisen tröttnade på den efter ett par timmar och sköt den".

 

Psykotiskt. Inhumant. Badass.

Samtidigt.

 

Hur kan tröttna på en gris? Just sayin'.

En gris med världens sötaste, mest kloka uppsyn.

Med tigrering och allt.

Som skulle bökat i din handflata och älskat dig besinningslöst.

Som hade rivit den fula inredningen för din skull,

som hade skitit ut dynga över hela golvet för din skull,

som skulle skrikit vildsint som ett krigslarm för din skull.

 

Ge mig en gris, damn it.