Mitt överjävliga liv

 

Ibland saknar jag pappa så himla mycket.

Det är inte sorg som i sorg längre, jag vet inte riktigt vad det är.

Jag saknar allt vi aldrig hade, för jag är mänsklig.

Jag saknar allt vi kunde haft, för jag är mänsklig.

Jag saknar att kunna få varmaste kramen någonsin intryckt mot hans rutiga flanellskjortor, för jag är så jävla mänsklig att det är sjukt.

 

Förut var det mer av ett känslomässigt trauma. Det är det inte längre. Det var längesedan det var det. Man är äldre nu, har andra referenser, är bättre rustad liksom. Saker kommer inte åt mig. Ibland ser jag jämnåriga med sina pappor och det är som den djupaste kniven i mig. Ett tag trodde jag att det var missunnsamhet, att det var mitt naturliga tillstånd, den här svärtan som kan krypa in i varje skrymsel och vrå av mitt väsen. Men det var bara saknad. Och saknad är inte farligt.

 

Det är inte farligt och det är inte vad jag är.

Ingenting behöver definiera mig.

Ingenting.

 

Nåväl.

Jag hade pappa i tolv år.

Många får inte ens den tiden.

Jag försöker vara tacksam.

Försöker.

 

Allt är bara ett enda utdraget experiment, C.