Mitt överjävliga liv

 

Jag är en (väldigt) frustrerad människa. Sällan utanpå, men inuti. Fucking hell. Och det är det jag är van vid. Jag gillar på något sadistiskt sätt att saker är förjävliga, för det bekräftar min skeva världsbild. Jag är inte gjord för regnbågar och färgglada ponnys. Inte för förhoppningar och tillförsikt, mjuka värden eller över huvud taget någonting som vid första anblicken verkar vackert. Jag gillar det som är lite fult och konstigt. Det får gärna vara fucked up på helt rätt sätt. Det är när saker är tillrättalagda och jätteokej som jag tråkas ut, inte tvärtom.

 

Jaja, C.

JAJA.

 

Idag höll jag på att slå ner en tant på Willys. Eftersom jag sålt min bil är jag beroende av buss vid storhandlingarna. Om jag måste vänta tio minuter extra på bussfan bara för att folk segar sig i kassan och jag måste stå där med mina tre jobbiga och alldeles för överfulla plastpåsar börjar mitt hjärta slå så hårt i bröstkorgen att jag mår illa. Det spelar ingen roll hur mycket jag jobbar med mindfullness - min hjärna köper inte sådan skit. Jag vill HEM. Jag vill inte stå bakom Britt-Marie på 58 år (som jag gjorde idag) som gnällde över att hon fick betala 15 kronor istället för 5 kronor för ett - ursäkta - SKETET JÄVLA PAKET SERVETTER. Det är en förolämpning för resten av mänskligheten att jag återger konversationen, men varför ska jag vara den enda som lider? Just det.

 

(Kort förklaringslista:

BM - Britt-Marie

KT - Kassatant)

 

BM: "Varför har ni ingen som sorterar i era servetthögar? Nu har jag fått betala tio kronor extra här för att jag tog fel paket servetter, va..."

KT: "Vi trodde att det var underförstått att vi reade ut servetterna med påskmotiv, eftersom påsken är slut för i år..."

BM: "Jaha, så det är upp till kunden nu?! Är det verkligen upp till oss?! Är det?!"

KT: "Det är inte upp till någon särskild, men du förstår väl..."

BM: "Jag vill ha tillbaka tio kronor från din kassa!!!"

KT: "Jag håller på med ett annat köp här, du får vänta lite"

BM: Vänta på vad?!"

KT: "Jag kan inte avbryta köpet just nu, du får vara snäll och vänta lite"

BM: "Jaha, jaja! JAJA!!! Tio kronor är ändå tio kronor"

 

Britt-Marie, din jävla gnällfitta. Ta dina servetter, kör in dem i käften och HÅLL TRUTEN. Visst, tio kronor är tio kronor, men om hela din ekonomi hänger på just det, så avstå från servetterna och torka upp ditt kladd med hushållspapper, OKEJ.

 

Under tiden som deras värdelösa interaktion utspelades försökte jag propsa på att mitt köp skulle genomföras, eftersom jag skulle med bussen. Srsly, jag skiter i andra människor när jag har bråttom. Jag har ingen empati. Jag jobbar heltid inom ett serviceyrke som omfattar allt ifrån (total) omvårdnad, överdrivet gott bemötande och förståelse för fysiska/psykiska besvär, till familjerelationer och ofta ovidkommande existentiella problem. Ibland dränerar det min energi, hur fult det än är att erkänna. Man är väl bara människa, vilket i sig är tråkigt nog, men det finns gränser även för medkännande. Förlåt Florence.

 

Det är för mycket ge lillfingret och få hela handen uppkäkad, och för lite uppskattning. Fast inget i livet står i perfekt relation till varandra ändå. Det mesta är skevt och opålitligt. Och det vet man, fast... jag är en person som intalat sig själv att någon gång kommer ett break och då faller saker och ting på plats. Till slut.

 

Nåväl.

Jag hann med min buss i eftermiddags.

En minimal seger.