Bless you

"Det kan aldrig bli för mycket av honom. Han existerar inte i för stora doser. Inte än.

Efter en stund fick han ur sig, med andan på snedden i halsen:

'Det var längesedan jag kysste dig sådär'

Jag boxade till honom på överarmen, på kärringnerven, den som domnar och kittlar när man träffar precis och exakt rätt.

'Jag vet. Det var gott. Du smakar fortfarande lika gott som förut. Din jävla fossil'

Sedan betraktade vi varandra under några långa sekunder. Han tittade ut över mina kinder, mina blekrosa rundade klot. Smilgroparna. Kindbensförhöjningarna. Ögonens skrattvrår. Den plana ytan där mina ögonbryn ibland drar ihop sig av oro. Pannan. Han glor alltid på läpparna, på munnen, sist. Han förväntar sig alltid det värsta därifrån. Och han har oftast rätt."


Bastard

 
"Du vet att du inte är min drömtjej, va?"
"Det visste jag faktiskt inte. Men jag förlåter dig"
"Är du inte nyfiken på vem eller vad som faktiskt ÄR min drömtjej?"
"Nä"
"Jo, det är du"
"Vadå, det är en dröm. Alla har drömmar. Jag också"
"Alltså, JAG är din dröm"
"Nu, ja"
"Vad fan är det för fel på mig då?"
"Inte särskilt mycket, bortsett från att du envisas med att upplysa mig om att jag inte är ditt jävla ideal"
"Ärligt talat C... så är du faktiskt mycket, mycket bättre än vad jag trodde att mitt ideal var"
"Nice save"
"Eller hur? Ganska smooth"
 

All will prosper

 
(2011)
 
Ibland skrattade vi åt det. Åt all alkohol i våra cirkulerande blodomlopp, åt våra fuktiga shorts och wifebeaters i de kvava nätterna. Men plötsligt var det inte roligt längre, och jag undrade när förändringen kom.
Hur den kom.
För jag märkte nog aldrig.
 

(Kände bara).

 

Att ingen kunde lova något. Att det inte var en hand att hålla i, att det inte var själ och hjärta. Det var behov. Gemensamma drifter. Och det har aldrig varit samma sak. Det är smutsigt, inte vackert. Så varför kunde vi inte göra det officiellt istället för att plåga varandra över oceaner och tidszoner. Jag hoppades alltid. Jag tänkte att 'om vi bara, om jag bara, om du bara...'

 

Du ville också.
Du kunde hastigt vända på argumenten och de stack som sköna nålar i min bröstkorgsdyna. Du ville också ha tvåsamhet, men den ville inte ha oss.

 

Jag sade det ibland.
'Det här är inte vi, vi gör inte så'.

 

Sen råkade vi ta i varandra - igen - och det ändrade mina visioner. Illusioner. Du var inte din kropp. Jag var inte min. De var bara skal som gick i kras, en skörhet ingen av oss kunde hantera. Var fanns beredskapen? När skulle vi ha förfinats?
Det låg inte för oss.
Det enda jag låg för var dig.


Hemiplegia

 
 (Jag vet inte varför det här är min dröm.
Det är bara är det).
 
När jag var 11½ satt två kirurger med mig, syrran och brorsan (som egentligen var för liten för att höra något sådant) i ett litet samtalsrum på lasarettet och förklarade sakligt med avmättade tonfall att de gjort en passage i pappas mage, förbi cancertumörerna, förbi metastasklustret, så att han kunde leva ett tag till. De hade skissat upp en demonstrativ teckning, pekade och förklarade. Vi gjorde ingenting. Vi mest satt där med våra trubbigt taskiga insikter.
 
Jag kunde nästan känna doften av blod i luften, känslan av att hörntänderna plötsligt växte och lade sig mot underläppen. När man förde handen över munnen stack de fram, vassa och utbuktande. Plötsligt var man inte människa längre. Plötsligt var man något helt annat, någon helt annanstans. Det var bara kroppen som befann sig i rummet. Inte jag.
 
I efterhand har jag förstått att det var i den stunden som man upphörde att existera som barn.
 Barndomen, tonåren, vuxenlivet fasades samman.
Muterade.
 
En av läkarna lade en varm hand på min bleka, svala våraxel och undrade om jag ville fråga något.
Han såg sympatisk ut. Menade väl.
Ingenting var hans fel.
Ingenting var mitt fel.
Ingenting var någons fel.
 
Andetaget som legat stilla i min bröstkorg flera minuter flyttade sig oroligt i halsen.
 Det gick inte att få fram några ljud. Trots att jag försökte tvinga stämbanden att röra sig mot varandra låg de obrukbara inuti. Jag tittade på syrran som vände sig bort och stirrade tyst ut genom fönstret, ut mot kyrkogården och det är så man vänjer sig vid obehag. Det är så man blir immun och iskall.
 
Två veckor senare fick jag en kuratorstid med en kärring som aldrig upplevt en känslomässig förlust i sitt liv. Två veckor senare var jag en sociopat som med utstuderad expertis låtsades att allting var okej. Två veckor senare låg jag bredvid pappa i dubbelsängen och han strök mitt majsolsblonderade hår ur ögonen (och hans kropp var fortfarande sådär varm som jag minns att den alltid var och min kind låg tryggt mot flanelltyget i hans skjorta).
 
Få saker spelar någon roll för mig nu för tiden.
Jag skiter i det mesta.
Relationer? Bah.
Pengar? Bah.
Saker som påstås vara fina i kanten, värdefulla för att man ska hänga med i trender och inte vara totalt ute?
Bah.
 
Det går inte att uppbåda ett reellt intresse för verkligheten när man redan doppat tån lite för djupt i det fuckup som verkligheten egentligen är. Bara det att de flesta människor är så akut omedvetna och opåverkade av det faktum att allting är förgängligt och inget är för evigt. Jag vet inte ens om jag tror på kärlek. Jag vill, men hur gör man? Hur vågar man satsa allt när man är en enda felaktig celldelning från att gå under? Hur kan man ge allt av sig själv till någon som kanske river sönder tillvaron man tvingats bygga upp och börjat känna sig tillfreds med?
Jag vet fan inte vad jag tror på bortsett från mig själv.

There is always hope

 
Gammal text från längesen:
 

"När jag eftermiddagsslumrar på rygg i soffan, tungandad och sömnig, stryker han över min panna med vana fingrar. Den sortens rörelse som går mer på djupt än vad verbala kärleksförklaringar skulle gjort,
för den lyckas liksom säga allt.
Jag känner dig. Jag äger din varelse, och din hud.
Dina känslor och tankar,
drömmar och fantasier,
de är mina nu.

 

Han är ganska krispig.
Alla olika lager som bygger hans persona,
som jag förtjust sätter de mentala tänderna i.
Hans obrydda och lättsamma arrogans som jag oftast inte står ut med,
fast har lärt mig att uppskatta som kontrast till min egen domedagsförväntan.
Jag klär fortfarande allt i svart, draperar vardagen i tunga sjok.

 

Det här, livet, det är bara något att ta sig igenom.

Varken mer eller mindre.

Och vad är det för jävla sätt, C.

 

Det finns en försiktig törst i mig. Jag vet inte hur jag borde förhålla mig till den.
Nyfiket eller förmätet.
Iskallt eller med öppen famn.
Fuck famnar, tänker min hjärna när allting
pulsationsbultar och artärbankar och knappt klaras av att hållas i schack.
För den förstår inte - kan inte begripa - hur man ska närma sig det man bara känt, men aldrig förverkligat.

 

Men jag tror att han vet.
Han granskar mig över över tidningskanter om morgnarna,
hans mörkbruna, glasklara pupiller faller på mitt ansikte först, följer de svaga skuggorna under mina ögon efter ännu en halvt sömnlös natt.

 

På väg mot kylen böjde han sig ner och kysste mina ögonvrår tills ögonen automatiskt slöt sig.
Det var mycket intimare än sex. Sex är bara rutiner, egentligen.
Rörelser man repeterat tillräckligt mycket och ofta för att hitta snabbaste vägen genom den gemensamma labyrinten. När han gör saker jag inte hinner förutspå känner jag mig naken. Naken och rädd.
Jag vill inte bli tagen på den själsliga sängen sådär.

 

Jag vill vara säker och avspänd,

inte det här neurotiska jävla våpet som tagit över min kropp och drar i trådarna.

 

Ibland tvångskramar han mig mot sin bröstkorg, även när jag absolut inte vill.
Han håller greppet hårdare och hårdare kring min rygg, jag kan inte ens skjuta ifrån med händerna, knyta nävarna och slå honom i maggropen.
Jag vill inte, jag vill ingenting, jag behöver inte.
Jag behöver ingen.
Han andas ut, ljudligt och suckande över mitt huvud.
Min andning hackar, väser ur halsen som tusentals punkterade ballonger.
Det har aldrig funnits lagrad gråt där.

Jag har ingen gråt kvar.
Och han vet det också.

 

Att om han bara fortsätter kommer jag att krackelera.
Spontanfrakturera i hans öppna händer.

 

"Det är okej, C. Kom igen. Bättre kan du", mumlar han roat när jag tänker försöka bryta mig loss en sista gång.

 

Det är inte kärlek och inte hat.
Det är helt andra krafter som styr.
Jag har älskat så länge och villkorslöst nu att jag vant mig vid känslan och hur den ska ska förtryckas.
Jag har hatat ännu djupare och mer ingående,
är vidrig och skoningslös i nyanserna
och han nog vet det med"


Sketches for my sweetheart, the drunk

 
 
Gammal text från längesen:

"Han lutade sig mot mig där jag satt uppflugen i ett av de stora fönsterblecken.
Det var storm ute. Storm och snöflingor i sjok föll mot rutorna utan att göra så mycket som ett ljud.
Han strök bak mitt hår, fäste slingorna kring örats högsta topp, drog ner lockarna försiktigt längs halsen tills de snuddade mot min skjortkrage.
Jag vet inte varför jag log.
Det är mer själva grejen,
grejen med oss.

 

Att han är tillräckligt dum för att älska mig.
Att han älskar mig så sinnessjukt (all puns intended) mycket att han inte kan låta mig sitta ifred, utan bara måste låta hud möta hud.
Igen och igen och
igen.
En gång till, va?
Och en efter det?
Ja.

 

Jag som inte ens tyckte om att bli vidrörd förut.
Inte om det inte var på mina villkor.
Som om de indirekt ville säga:
jag är obekväm.
Jag kommer skava i dig,
förstår du?
Jag kommer svälja dig hel, känna dig frätas upp inuti,
och förtjusas över det;
allt det här självplågeriet för ingenting,
allt det här för en känsla av övertag,
allt det här för att framkalla din ångest som sprucket solljus när man påstridigt
försöker ta sig genom en snårig skog och frustrerat fäktar undan grenverket;
plötsligt en strimma guld
och du slappnar av,
ungefär samtidigt som mina käkmuskler spänns och forcerar ner dig längs matstrupen.

 

Esofagus,
cardia och ventriklar
har inget på mig.

 

Men ändå,

ändå kysser han min nästipp som om det vore det viktigaste i världen.
Min hand lägger sig vant mot hans kind,
mot hans arroganta, självsäkra benstruktur som aldrig förnekat sig.
Som inte vet hur man är lite mindre attraktiv och lite mer
alldaglig.
Som alldeles för ofta vet hur jag försöker vara subtil - men misslyckas - och glor på punkten i hans ansikte där
läpparna slagit ut från sin amorbåge.

 

Ditt jävla helvete.
Varenda sekund, vareviga dag, är det något i mitt inre som river och sliter,
även om jag håller med bägge armarna kring magen och försöker fortsätta bestå som en enda varelse.
Men jag har alltid vetat att det är du som river,
att det är du som sliter,
och att jag kanske faktiskt njuter lite
av friktionen."


Let them eat cake

 

Myokardium

 
She says to him, musing, "If you ever forget about me,
I'll put a knife in your heart."
In bed,
she climbs onto his chest, and looks directly
down into his eyes.
"You understand?
Your heart."
 

I wanted everything

 

Clusterfudge

 
Snälla hjärnan.

Holes in my heart

 

Most days I wish I never met you because then I could sleep at night and I wouldn’t have to walk around with the knowledge there was someone like you out there.

Kicka tillbaks

 
Ibland, när jag ser mig själv i badrumsspegeln, eller reflekteras i lite för nyputsade fönster, blänker självhatet som pärlskimmer över mitt ansikte. I nästa sekund är det borta igen, och ersätts med samma gamla självgodhet som alltid funnits i överflöd i venerna. Pumpas runt och upp i skallen, och jag vet ingen snyggare, ingen bättre, ingen som hade kunnat göra vad jag gör (även om jag inte gör något särskilt). Allt är speciellt och unikt och vem fan tror dem förstår.
Ingen förstår.
 

Det är därför jag går vinterpromenader med hundra lager läppsyl på läpparna, för jag biter nästan igenom hudens barriär och det knastrar torrt. Jag tror att jag är lycklig emellanåt, men vet inte säkert. Jag kan inte säga det, jag vill inte klä på orden och knuffa ut dem på scenen. De är inte riktigt värdiga, färdigrepade.

De är bara flyktiga tankar, ett uns av något större.
Som jag hoppas är mer förfinat, vackrare än den angst som klättrat in bakom mina ögon och trycker fram tårar som inte känns, inte märks. Inte gör mig ledsen, inte gör mig till någonting längre.


But I would never kiss anyone who doesn’t burn me like the sun

 
 
It's not as if I have anything to protect.
I have no virtue.
I made sure of that the second that I thought that you might kiss me.

2013, buckle up. Cause you're going away.

 

Clash

 

Om

Min profilbild

C.

Happiness was never meant to be a big deal.

RSS 2.0